| TRO
OCH EXISTENS
Barnatro
| Småbarnsmammor om tro |
|||
|
Seniorer
om tro
– Det finns en mening med allt som sker, öppnar en kvinna. Berättelsen om barnbarnet därefter från en farmor får de övriga att le igenkännande. Den här tioåringen hade gjort en teckning av Gud, sin döda farfar och ett fat med bullar. Med den i sin hand frågade hon sin farmor om hon trodde att farfar nu är en ängel. – Den bilden tog jag med hem och den gav mig tröst i sorgen efter min man, berättar denna farmor. De talar om liknande händelser och de tycker sig se en nära länk mellan barn och det andliga. – Vår son Lasse var tre år när min far dog och ställde då den här frågan till mig som om den var helt naturlig: ”Sitter morfar på månen och ser oss nu?” Några tror på ödet och med det menar man att allt är uträknat i förväg i en kosmisk ordning. En av de församlade tror att allt är förberett från den andra sidan och att det finns hjälpare där som ser till att det blir som det ska vara. – Den hjälparen sitter beredd att rätta till mönstret om det inte går som det har förutbestämts. Men vi människor är ändå ansvariga för det vi gör. Det gäller i stort som i smått, säger hon. Den Helige Fransiscus är hennes favorit i kyrkohistorien. En kvinna som hittills bara lyssnat säger plötsligt bestämt. – En tro måste man ha. Det har väl alla? Det finns ju en Gud. Alla ber aftonbön och någon ber bordsbön varje dag. Det har hon gjort sedan hon var en liten flicka. Möjligen är det en skillnad här mellan äldre och yngre människor. Själv är jag i alla fall dålig på att tacka Gud för maten. Alla känner en naturlig tacksamhet mot Gud. Det kan handla om att man fortfarande orkar stiga upp ur sängen på morgonen. Tvivel Några kan tvivla på att Gud finns. – Ibland undrar man över Guds mening. Som när barn lider svårt, inte minst flyktingbarn. De ifrågasätter också varför det finns så mycket orättvisa i världen. Vissa människor lever obekymrat på medan andra råkar ut för bedrövelser. Då kommer de in på att det kanske finns en mening med alla bekymmer också. Att det är Guds sätt att pröva människorna. Kvinnan som tror på hjälparna på andra sidan menar att också de som har bekymmer måste lära sig att gå hjälparna, eller änglarna, till mötes. Annars når de inte fram med sin hjälp. En kvinna som nyligen mist sin underbara man har många gånger undrat över varför han skulle behöva lida innan han dog. – Kanske var det så att han, och också jag under denna svåra tid, skulle ha en period av daning, funderar hon. Någon ger uttryck för bitterhet. Men den riktar sig inte mot Gud. Snarare över det otillräckliga stöd hon fick av andra när hon själv måste sköta sin svårt sjuke man i fem år, innan han dog. Förr talade man om Guds straff när någon drabbades av olycka. – Min mor uttryckte sig så och undrade varför, när jag fick ett obotligt handikapp, säger en kvinna, som ännu är ung. Själv är denna kvinna inte av samma uppfattning som modern, som nu är död, men överser med vad hon sa. – Min mor förstod inte bättre, säger hon.Några av de församlade vänder sig till Gud när de ber, andra till Gud eller Jesus. För en kvinna har Jesus blivit betydelsefull genom en speciell händelse. – När jag var 15 år och skulle konfirmera mig fick jag en vision när jag betraktade Jesusbilden, berättar hon. En man som har sina rötter i Missionsförbundet men varit politiskt mycket aktiv i Boo församling bjuder slutligen generöst på sin gudssyn. – Gud finns med i allt som sker. Han är lite sökande nu när utvecklingen går fort. Då blir jag också sökande och undrar vad som finns bakom just detta. För något finns det ju. Bakom världsaltet finns det ”Något”. Om det inte vore så skulle människan bara vara en liten fläck i jorden. Han anser att olika religioner i grunden har samma Gud och att skillnanden i synsätt inte är så stor. Likheterna är större. Han tror också att Jesus var en stor mästare som också åstadkom den kristna gemenskapen. – Men viktigast är att alla människor får ha sin egen uppfattning i trosfrågan. Även hedningarna vägleddes av samma gudomliga väsen men använde andra symboler. Vi har vårt altare, säger han.
Text
och foto: Ulrika Lyman
|
