Barnatro | Småbarnsmammor om tro
Seniorer om tro | Eva Ermenz om änglatro

-Jag har ingen stark tro, men jag tror att det finns ”någonting” och det är gott, säger Cecilia

Stora salen i församlingsgården är sprängfylld av mammor med små babysångare i famnen. Två av dem behöver göra en paus och sätter sig med sina telningar i foajén för att strax bli överfallna av Boo Församlingsnytts redaktör.

Lille Axel, fem månader, tar sig en tupplur på mamma Cecilias axel medan Albin som är hela tio månader tycks äga outsinlig energi. Mamma Åsa har full sysselsättning med honom, det hör till. Men båda berättar ändå livfullt om livsfrågorna som för dem båda blivit mer uttalande i och med barnens födelse.

Reflekterar man över livet lite extra när man håller i en ny människa, sprungen ur sin egen kropp?
– Ja, man blir så förundrad över att ett nytt liv har kommit till världen. Det är en häftig känsla. Ett under. Av två människors förening har det blivit en ny liten människa. Det övergår mitt förstånd. Det är så enormt stort och jag känner mig väldigt tagen av allt. Jag förvånas över att allt i denna lilla kropp funkar, säger Cecilia.

Axel vaknar upp ur sin slummer och bjuder på ett högst charmerande leende med tandlös mun.
– Jag var orolig innan denne lille man kom till världen och nu sitter han här och skrattar, säger hon och ler stolt mot honom.
– Jag tog inte ut någonting i förskott innan Albin föddes, säger Åsa.

Även tanken på att om något skulle hända med barnet hon väntade, så var hon lugn.
– Men nu är jag superglad och tacksam för varje dag som jag får uppleva med honom, säger hon.
När vi drar in trosaspekten i samtalet blir de fundersamma
– Jag har inte funderat över trosfrågan mer än att den representerar något gott. Ingen vet om det finns en gud. Men det är tänkvärt. Jag har ingen stark tro men någonting utöver det synliga finns. Jag tar inte avstånd från den tanken. Därför döpte vi Axel. Dopsamtalet med prästen Kjell Hedberg var en diskussion ungefär som nu, berättar Cecilia.

Axels pappa har gått ur kyrkan men ville ändå döpa sin son. Han fann, liksom Cecilia, något gott i det. Men makarna anser att det är viktigt att Axel själv måste ta ställning till om han vill konfirmera sig.

Albin är döpte i Kummelnäs Kapell eftersom vi bor i närheten.
– För oss var dopet självklart, säger Åsa.

Hon upplever sonens födelse som något stort.
– Att just jag skulle få bli mor. Jag trodde att det var kört för min del. Jag är 40 år och har fostrat barn i ett tidigare förhållande. Men att själv få ett barn. Det känns som att ha vunnit den högsta lotten i livet. Det är det bästa som hänt oss, säger hon.
Den gåvan har gjort att hon nu lever dag för dag, i nuet, och inte funderar så mycket.

Onsdagarnas babysång här i församlingsgården upplever de båda positivt.
–Det är bra för barnen och bra för oss föräldrar att få prata så här mammor emellan, säger de.
Att få sjunga är också roligt. Men viktigast är att deras barn får all uppmärksamhet.
– Det är så mysigt med den kroppsnära kontakten i en ofredad timme och jag väljer bort allt annat på onsdagarna för att få vara med om det här, säger Cecilia.

De upplever att barnens utvecklas under de här stunderna. Strax ska de gå in till kaffestunden i stora salen men dessförinnan bjuder Axel på ännu ett av sina tandlösa leenden.

Text och foto: Ulrika Lyman